*

Är jag ensam om att ibland känna att: "Kan det inte hända något, så att t.o.m jag blir skadad? Kanske så skulle någon se mig, och tycka synd om mig?"

Jag tror nästan att jag är det. Det måste vara väldigt själviskt att tänka så, men jag kan verkligen inte hjälpa det.
Visst, folk kan säga: "Sök hjälp förfan", men det går inte.. Inte nu iallafall. Vill inte gå till någon psykolog. Får vänta tills skolan börjar om. Längtar inte till skolan, egentligen.. Alla vänner finns där. Men borde man kalla dom vänner? Vem kan man egentligen lita på? Det känns inte som att jag kan lita på någon längre. Det enda jag längtar till, är att få gå till kuratorn. Jag måste dock försöka satsa på skolan, om jag ska kunna göra det jag vill då jag blir vuxen. Som sagt så vill jag jobba som advokat, polis eller inom vården. Jag vill även ha mitt företag, som har med musik att göra. Sen vill jag framför allt RESA!! Så vem vet.. Kanske ni ser mig på resande fot någon gång, utan att ni vet om det?

Men om man ska inte halka in på det för mycket. Någon gång ska någon bry sig, men när? Jag vill att något ska hända! Jag vill att någon ska se mig, bry sig, istället för att blunda och inte titta. Men bara för att jag vill att något ska hända, så gör det inte det. Det känns som att det bara händer dom som har ett kärt liv, och är omtyckt av alla. Det behöver inte vara så. Det är bara som det känns för mig. Så ta inte åt er. Jag bryr mig om er, även om det är helt vrickat. Jag vill alla väl. Även om jag blir sårad av en del människor, så vill jag er väl, kom ihåg det.

Ha en fortsatt trevlig kväll, 
jag kanske lägger ut lite musik på bloggen, så ni lär känna min musik smak lite bättre!

//     M.I.G
            - From now 'til forever